Jaeceolan (as Nimbostrata, with Artificial Memory Trace) Track

Fem människor vaknade ur en och samma dröm.

Den började med färg. Grönt flöt långsamt över i brunt, gult skars sönder av ett vitt ljus utan synlig källa. Rummet de befann sig i var ofantligt, ändå kändes det inte som rymden. Därinne svävade sfärer och bubblor, och varje kula pulserade i sin egen tunga rytm.

Till en början låg sfärerna åtskilda. Snart började tunna förbindelser växa fram mellan dem, först som knappt synliga trådar. Sedan förgrenade de sig och tjocknade, blev till tunnlar och slutligen till vägar. Allt växte organiskt, likt ett mycel djupt under marken.

Och något rörde sig genom gångarna. Fragment från avlägsna platser slets loss, drogs in och kastades framåt i rasande fart. Fem skärvor rusade mot varandra. Därinne saknade de kroppar och namn, bestod enbart av riktning, impuls och vilja. Alla fem vaknade i samma sekund, precis innan skärvorna kolliderade.

I Norrköping stirrade Elin i taket, så stilla att det krävde ansträngning att inte röra sig. Andningen gick ojämnt och händerna låg knutna under täcket. Det dröjde en minut, kanske två, innan hon rörde sig. Till slut sträckte hon sig efter den vita burken på nattduksbordet, skakade ur en tablett i handen och svalde den utan vatten.

I Linköping slets Linn ur sömnen. Migränen slog till omedelbart och ett vitt tryck spred sig bakom ögonen. Hon hann tänka att något hade brustit i huvudet. Försökte sätta sig upp, men kroppen vägrade lyda. I stället gled hon handlöst ur sängen och träffade golvet utan kontroll eller värdighet. Där blev hon liggande och räknade sekunderna. Trettiosju hann hon till innan hon kunde röra sig igen. När den värsta smärtan började släppa kröp hon över golvet mot medicinskåpet; att ställa sig upp var inte ens ett alternativ.

I Dallas satte sig Chris upp och torkade blod från överläppen. Det måste ha börjat blöda medan han sov. I spegeln såg han en tunn, mörkröd strimma fortsätta ner mot munnen. Han klämde om näsroten och böjde sig över handfatet. Samtidigt försökte han hålla fast vid ljudet från drömmen. En klang han var säker på att han hört, äldre än hans första minne.

Uppe på Svalbard vek sig Trine dubbel av en kramp som inte borde ha kommit än. Hon satt kvar på sängkanten med fötterna mot golvet medan smärtan drog genom bäckenet i tunga vågor. Enligt kalendern låg mensen flera dagar bort, men hennes kropp hade aldrig brytt sig särskilt mycket om sådana uträkningar. Hon pressade handflatan mot magen, försökte avgöra var krampen började. Sedan tog hon värmeflaskan från golvet, lade den mot magen och blundade tills andningen blev jämnare.

I Kairo vaknade Fabian med känslan av att falla genom sängen. I några sekunder kunde han inte avgöra var golvet fanns. Tyngden försvann. Han satte fötterna mot kaklet, men golvet såg ändå ut att ligga flera meter nedanför honom och rummet hade glidit åt sidan. Han höll krampaktigt i sängkanten och väntade. När balansen så småningom återvände sträckte han sig efter sina tabletter och svalde en utan att tveka.

Ingen av dem kände de andra. Ingen visste att fyra andra hade drömt om samma sfärer och tunnlar. En svag vibration dröjde kvar i var och en av dem, nästan omöjlig att skilja från pulsen. I drömmen hade skärvorna ännu inte hunnit mötas.